Min första Undulat

Ricke ,som trots namnet, var en hon, blev väldigt tam.

Hela familjen var engagerad i henne och hon fick alltid vara med när vi var hemma. Redan när jag kom in i trapphuset hörde hon mig och började ropa, sen satt hon

på min axel resten av dagen.Om jag sov satt hon på kudden bredvid och sov hon också.

Sen kom tonåren och med dem andra intressen

och som många andra tama och ensamma fåglar

började hon att stressa. Hon plockade av sig sina

fjädrar och trots besök på bl.a.Blå Stjärnan i

Göteborg fortsatte hon att plocka sig. Ingen sa då

något om att hon var för ensam.

Ricke lade några ägg sedan dog hon.

Efter den erfarenheten bestämde jag mej för

att aldrig ha en ensam fågel mer.

Man kan aldrig ersätta en artfrände

Korten är  taget någon gång mellan 1971 och 1976